Årets första landsvägstävling, Bålstamilen

I lördags så var det dags för säsongspremiär på 10 km landsväg.
Vädret var riktigt bra och jag hade draghjälp från start då jag och Mikael hade bestämt oss att försöka springa runt 38:10. Tanken var att öppna runt 3:40/km då första 1.5 km är lättlöpt.

Öppningskilometern gick på 3:38 och det kändes helt ok i kroppen men sedan kom första stigningen. Det kändes som om jag stelnade till i överkroppen och den känslan släppte inte efter att backen var slut. Mellan 3-4 km så släppte jag iväg Mikael då han var mycket starkare och jag fick kämpa för mycket för att hålla fart.
Kroppen svarade inte riktigt utan kändes stel och jag fick inget flyt i löpningen.

Jag kämpade på så gott det gick och hamnade på en sluttid på 38:48 vilket får vara godkänt då jag sprang på 40:20 förra året. När jag tänker efter så är det ett ok resultat på en jobbig bana då det kändes så dåligt som det gjorde. Ett tecken på att jag inte fick ut max ur kroppen är att min puls sjönk de sista 2 kilometerna.

IVSM Borås 3-5 februari

Inför IVSM så började foten kännas bättre och jag vågade mig på att jogga 6 resp. 8 km tävlingsveckan.
Foten kändes lite stel och klen men ingen smärta så jag vågade starta på 1500m på lördagen.

När starten väl gått så kändes det kontrollerat och bra de första 4 varven. Sedan började lårmusklerna att protestera men jag försökte pressa på och tappade aldrig farten helt.
Sluttiden blev 4:46.08 vilket jag ser som godkänt då jag varit skadad. Målet från början var att gå under 4:40.

På söndagen ställde jag upp på 800m vilket inte gick lika bra. Bristen på kvalitetsträning och ovanan vid att tävla medeldistans gjorde att jag var redigt stel och seg i musklerna redan innan start och benen började stumna alldeles för tidigt för att jag skulle få till en bra tid. I mål blev det 2:17.78.

Men jag hade kul och det är alltid spännande att få uppleva hur det är att springa med mängder av mjölksyra i kroppen 🙂

Bästa året på länge!

Med självförtroendet från Terräng-KM så var jag riktigt taggad när det var dags för Hässelbyloppet.
På Terräng-km snittade jag 3:43/km på en kuperad bana så jag satte målbilden att jag skulle öppna på 3:40 och bara försöka köra på och låta löpningen kännas kontrollerad.

Till skillnad från min vana att öppna alldeles för fort så gick första km på 3:43 för att sedan följas av en andra km på 3:34. Sedan flöt kilometer efter kilometer på och jag kände mig otroligt lätt i steget och andningen. Vid 6 km började jag mattas lite men hade en fenomenal hare i Juni Lund från Norge som kom 10:a i damklassen. Jag sög mig fast bakom henne och lyckades kriga mig förbi på upploppet efter en sista km som gick riktigt fort.

Sluttiden blev 36:43 vilket är 45 sekunder snabbare än det mål jag satte upp inför 2016! Så tack till Mcmillan Running för ett träningsprogram som passade mig otroligt bra!

Efter Hässelby kände jag mig sliten, speciellt i vaderna som tog lite stryk av att jag sprang i mina Mizuno Wave Ekiden (minimalistiska). Jag genomförde två lugna pass för att lördagen efter Hässelby springa Bålsta Halvmaraton på 1:24:40 vilket var nytt banrekord för mig med en minut. Mina vader kändes stela efter 5-6 km så det finns mer att hämta på halvmaraton nästa år!

Veckan efter halvmaran så sprang jag inget utan körde stretch och foamroller för att få ordning på vaderna men de spökade ändå lite när jag sprang säsongens sista tävling på barmark, Göteborgsvarvet Seedningslopp i Södertälje. Jag blev ändå nöjd med mina 37:14 i det kalla och blåsiga vädret.

Nu är det lite blandad träning framöver med en del fartpass då jag anmält mig till IVSM i Borås. Där blir det 800m och 1500m i M35.

Formen är god och siktet inställt på nytt rekord!

Efter en tung start på säsongen så kom jag in ordentligt i mitt träningsprogram och avslutade vårsäsongen med att springa 10 000m bana på Stockholm Stadion på Långlöparnas Kväll. Jag chockerade mig själv genom att springa i mål på 37.07 vilket är den snabbaste mil jag någonsin sprungit, och det med 50 sekunders marginal!

Efter detta tog jag ett två veckor långt uppehåll från träningen då jag var på en härlig MC-semester i Polen,Tyskland,Frankrike, Belgien och Holland med min bror.

Väl tillbaka så hade jag lite svårt att komma in i rutinerna igen och träningen i juli blev lite sporadisk. Till slut kom jag in i rutinerna igen och sedan dess har formen varit på uppgång igen.

Sista formbeskedet kom på terräng-km i lördags (17/9) där jag krossade förra årets tid med 1:44. Nu håller jag tummarna för att jag håller mig hel och frisk fram till Hässelbyloppet 9:e oktober, för då är det dags att sätta nytt pers på 10 km landsväg!

Frankfurt Marathon

Årets sista långlopp och det som skulle bli den fina finalen på säsongen blev inte riktigt det.

Under träningen i september började jag inse att målet på sub 3h inte var realistiskt då jag inte lyckades genoföra ett helt pass i tänkt fart.
Det gick så tungt att jag vid flera tillfällen fick sänka farten rejält för att ta mig igenom passen och jag t.o.m avbröt ett träningspass.

Jag trodde att jag träffat på en formsvacka av gigantiska proportioner men i slutet av september så började jag känna smärta i ländryggen och det blev värre efter en av klubbtävlingarna. Det blev en akuttid hos massageterapeuten och en genomgång av musklerna. Det var inte ländryggen som var problemet utan en stor knuta på min vänstra hamstring som trycktes ut.
En behandling senare och jag blev beordrad att ta det lugnt en vecka och fokusera på stretchning och rörlighet.

När jag sedan började lägga på lite distans efter en veckas lugnare löpning så kom nästa bakslag och jag åkte på en rejäl förkylning. Tyvärr visade det sig vara en segdragen sådan och när jag kom till start i Frankfurt så hade jag bara fått till två träningspass på sammanlagt två mil under de två sista veckorna innan loppet.

Race day!
Så kom dagen D. Fortfarande lite förkyld men kände mig ändå tillräckligt stark för att starta loppet. Det positiva var att jag under de första 15 km höll ett tempo som jag haft svårt att klara längre än 5 km på träning under september så massagen verkade ha gjort sitt jobb.
Tyvärr så fanns inte uthålligheten och mellan 15 och 20 km så började farten sjunka och känslan i kroppen var som om jag redan sprungit 30-35 km. Sedan kom illamåendet vilket resulterade i beslutet att bryta strax efter 25 km då sista km tog 7 minuter.

Trist att bryta men det blev ändå en trevlig resa med god mat och lite pilsner som plåster på såren.

Kungsholmen runt.

Det var inte den vackraste majdagen jag vaknade upp till på lördagsmorgonen och jag hade inte anmält mig ännu så visst skulle det vara skönt att bara ligga kvar i sängen och sova vidare. Tack och lov så har jag lite självdisciplin så det var bara att släpa sig in och anmäla sig.

Väl på plats så började jag bli lite taggad och kände att det skulle bli kul att känna av formen efter ett halvår med blandad träningsmängd. Jag startade med inställningen att allt under 1:30 fick vara godkänt men ett snitt på 4:00 min/km skulle vara målet.

Det blev nog ett av de jämnaste lopp jag sprungit på länge med följande passeringar

Distans Tid Sista 5km
5 km 20:09 20:09
10 km 40:13 20:05
15 km 1:00:13 20:00
20 km 1:20:24 20:11
21.1 km 1:25:32

Riktigt skönt at se att jag kan springa fort fortfarande och att jag lyckades hålla min plan redan från start och inte rusa iväg för fort.

Resultat

Säsongen är slut.

Var ett tag sedan jag la upp något då jag tappade lusten att skriva efter att säsongsavslutningen i Amsterdam blev lite av ett misslyckande.

Det var ett till början bra lopp där det kändes som om att jag skulle kunna klara mitt mål på sub 3h. Den känslan hade jag ända upp till 25 km då jag började känna mig lite trött i benen. Då låg jag fortfarande på plan tidsmässigt men sen började det gå tyngre.

Jag sprang  3 min långsammare mellan 25 och 30 än vad jag behövde för att hålla min tidsplan och blev stummare och stummare i benen.  Någonstans mellan 31-32 km så kom krampen. Jag stannade och försökte stretcha framsida lår vilket resulterade i att baksida lår krampade. Så jag fick försöka massera musklerna och  sedan vara det en tung resa in i mål.

Det blev blandad jogg/gång med stillastående drickapauser vid vätskekontrollerna. Milen 30-40 km km tog nästan en timme vilket gjorde att jag hamnade på 3:21 som sluttid.

Men man ska inte gräva ner sig då kroppen inte svarar som man vill, bara träna vidare och göra bättre ifrån sig nästa gång!

Efter säsongsavslutningen vilade jag helt i två veckor och blev tyvärr sjuk när jag skulle börja träna igen. Så denna vecka har blivit igångrullningen inför nästa års stora mål, Kalmar Ironman, med ett cykelpass, ett simpass och ett löppass. Sen blir det nog lite cykling ikväll och ett långpass på söndag.

Som vanligt är det lite tungt att komma igång när man tappat bort sin veckorutin men snart kommer den nya sitta, gäller bara att bita ihop fram tills dess.

 

Inget vidare!

Sprang Stockholm halvmaraton igår och hade en aggressiv tidsplan. Visste att jag nog inte skulle kunna hålla den men att jag i.a.f skulle kunna följa farthållarna för 1:20 i 10 km. Men det gick inte alls som jag ville igår och jag tappade farthållarna redan efter 5km då jag började känna mig matt i benen.

Redan!? var den tanke som slog mig. Sedan att jag tydligen inte var i form men att jag fick sikta på att komma in under 1:24 och klara 4:00 min/km.

Sedan kom 10km-passeringen och jag inser att jag tappat mycket mer fart än jag trott. Från 3:46 min/km första fem till 4:04 min/km på andra femman.

Ska jag kliva av vid 13 km? Fan heller att jag bryter en halvmara!

Passerade sedan 15 km och höll samma fart som på andra femman, 4:04 min/km och hade 59:24.

Under 1:24 är fortfarande möjligt om jag kan hålla farten uppe och spurta lite på slutet då det kommer att vara  en del utför.

Smärtan som hade börjat känns lite i foten strax innan 15km blev plötsligt väldigt enveten, så jag ändrade nog löpsteget för att hitta det som gjorde minst ont men farten försvann och när jag närmade mig 20 km började mina lår protestera mot mitt usla löpsteg. I mål kom jag men sista 6 km snittade jag runt 4:30 vilket är 6 sekunder långsammare per km än vad jag snittade på Stockholm Maraton i juni.

Konstigt nog så infann sig inte den besvikelse(dåliga humöret) jag brukar uppleva när jag tycker jag underpresterat utan det kändes mer som om jag hade kört ett träningspass med ordenlig fart i början.

Så nu är det bara att hoppas att jag lyckas toppa formen till 21:a oktober. För om jag inte kommer under 3 timmar på Marathon i år så kommer jag bli besviken på riktigt!

 

 

Årets Bellmanstafett avklarad!

Även i år körde vi ett toppat lag i herrklassen. I år  lånade vi  in en resurs från Rededge Consulting i form av Jonas Holting(Det ska vara Holting, jag har inte stavat fel till Colting) till laget då flera av våra snabbare löpare var frånvarande pga. skada samt deltagande i Kalmar Ironman.

Tillsammans klarade vi vårt mål med att snitta sub 20 och hamna under 1:40:00 med 2:45 till godo.

Tiden ledde till en 11:e-plats i herrklassen.

Sträckindelning och tider

  1. Jag                         18:03
  2. Per Kjellberg     20:47
  3. Jonas Holting   18:24
  4. Jonas Hamner  21:10
  5. Jag                         18:40 + 13s för upploppet

Till en början var jag lite besviken över att jag inte sprang fortare än jag gjorde på förstasträckan. Ville gärna pressa mig ner under 18 min. Det släppte efter att jag gjorde en helt ok andra sträcka vilket påminde mig om att jag tränar inför maraton, inte fem km. Så jag är förhoppningsvis uthålligare på  längre sträckor än vad jag är snabb på 5km.

Hur som helst var det riktigt kul trots att jag fick stryk av Vincent  på första sträckan i år igen men nästa år, då djävlar 🙂

 

Det värsta lopp jag någonsin sprungit.

Jaha, då har man sprungit sitt andra maraton. Denna gång i 3-6° C, regn och vind som låg runt 10 m/s med kastbyar upp mot 18 m/s.

Tyvärr hade jag alldeles för gott självförtroende och öppnade alldeles för hårt i detta usla väder. Det höll hyfsat upp till 30km men redan då hade jag börjat tappa lite fart och sen stumnade jag rejält. Tyvärr så jag missade mitt mål att spräcka 3-timmarsgränsen vilket jag tror jag hade klarat om jag varit smartare och öppnat lite lugnare.

De värsta sektionerna av banan var som vanligt andra passeringen av Västerlångbron. Denna gång med kraftig motvind och stickande regn i ansiktet.

Men värst var det nog mellan 20  och 21 km i vad som kändes som storm på Greve von Essens väg och självklart kom vinden rakt framifrån!

Nämde jag kylan och regnet?

Kylan var inget problem i början men efter 30 km började jag få svårt att greppa muggarna vid vätske-kontrollerna och fick börja ta dem med bägge händerna, men värst var det efter att jag gått i mål då en riktigt härlig frossa satte in. Men jag var inte ensam, man kunde nästan tro att det var en koncentration av människor med Parkinsons sjukdom på Östermalms IP.

Jag själv lyckades med konststycket att hälla kaffe och sportdryck på mig själv i flera omgångar och även skaka ut öl på andra då jag inte kunde hålla händerna stilla.  Aldrig tidigare i mitt liv har jag frusit så mycket.

Men jag ska inte klaga för mycket, jag slog trots allt min tid från förra året då det var perfekta förutsättningar med över 3 minuter.

Resultat